Compañia

Desde hace mucho tiempo he caminado solita. Ayer se termino la caminata desilucionante. Ahora estoy acompañada de una persona que me entienda. Peleamos y la solucion encontramos en nuestras manos queridas y fuertes. Te quiero mi vida, te digo en silencio. Gracias, digo en quedo a mi corazon. Y se borro la memoria del niño anarquisto. Adios Pilar Paloma. Adios digo al anarquismo. Bienvenido mi amor. Bienvenido 2009.

Har du någonsin kramat dig själv?

Jag förstår varför du skriker.
Det vill jag säga till dig.
Men så länge stoltheten osar
tiden går
och famnen kallnar
är mina ord meningslösa.
Du måste inse
att bara du kan befria dig själv.
Samtliga öden är olika
men alla sagor likadana.

Vem är du utan ditt förflutna?

Visa att du bryr dig.
Visa att du ser vad som händer.
Se genom din djävuls fingrar så att du kan ignorera det lilla barn du har inuti dig. På din födelsedag kommer djävulen att smyga in genom ditt öppna fönster och lägga sig intill dig i din säng för att andas dina tunga andetag. Du kommer att gråta av glädje och skratta av sorg åt den långa mask som genom ditt underliv har slingrat sig in i din kropp. Där ligger den och gnider sig mot ditt anarkistiska barn.

Du är ingen dålig människa, tvärt om. Det var pojken som blev man och flickan som blev kvinna allt för sent.

Dancer in the dark

Den tid det tar en tår att falla
hjärtat att hoppa över ett slag
en orm att ömsa skinn
en rosentagg att gro
är all den tid som krävs
att förlåta

Pilar Paloma II

No podemos imaginarnos la herida que nos hemos causado - por eso...

Pilar Paloma I

La respuesta esta en el cielo mi amor.

Parezca extraño?

Perdono unicamente excusas que reflejen cambio de comportamiento y hecho.

Äntligen på väg

Jobbångest som omvandlas till styrka är en fantastisk känsla.

Visitante mimado

Hoy he pasado una semana en Oslo - o sea, hoy es el dia siete de estar rodeada de gente. En centro de las masas populares entiendo que las he necesitado en mi "aislamiento social". Es tipico; siempre he pensado que tengo que colgarme en la cuerda de tender con pinzas de ropa muy fuertes cuando las cosas son dificiles. Hoy realizo el estupides en mi propio pensamiento. Necesito estar en un mundo constante movimiendo y tengo que acceptar que el pasado es como es - como todos los otros en la calle. Y lo mas importante: sin lluvia no hay sol - en las ciudades tampoco.

Hace un momento camine a mi hogar de mi nuevo trabajo en esta nueva ciudad sentiendo la lluvia en mi cara. Pense que ahora soy una persona como todas las otras, participando a la vida agitada del capital de Noruega.

P a r t i c i p a n d o

En esta ciudad soy nadie y me encanta. Tomo mi cafe, fumo mi cigarillo y camino en el acera como el resto del mundo. Vengo llevando un pasado secreto como todas las personas. Soy mi propio destino, como las otras. Soy una nulidad como la chica que pasa a mi lado. Tengo parte.

Si quiera visitarme a mi mismo tocare la puerta.

Memorias

Es como ver a una de estas fotos que has visto antes, un imagen muy familiar. No lo sepas pero es una foto que te encanta de razon incorrecta. La recuerdas por los colores profundos y la guardas en tu cabeza. Alli quieres quemarla lentito pero en cambio te quemas con el cafe que estas tomando en tu barrio favorito.

Oslo

Idag har jag varit på den värsta arbetsintervjun i mitt liv! Jag klev in entrén på Radisson SAS med flipflops och rufsigt, vindhärjat hår. Jag frågade efter Catrine. Hon kom (vi sågs, hon segrade), vi hälsade artigt på varandra och satte oss ner i baren med en varsin kopp kaffe. Det kändes som att hon hade irriterat sig på floppandet från mina skor och med det i åtanke började jag svara på frågor jag var fullständigt oförberedd på. Till råga på allt svettades jag som en gris efter en 30 minuter lång promenad med allt för mycket kläder i tropisk värme. Det är ett under om jag får det här jobbet.

Annars känns det bra. Det är länge sedan jag bodde i en stad och jag behöver folk och faktiskt hysa känslan av att vara en nolla. Bara känslan av att sitta ensam på ett café och se ut över alla livsöden fyller mig med hopp. Här kan vad som helst hända. Det enda jag behöver just nu är lite stabilitet i mitt liv. Det måste bara ordna sig med jobb och boende men det verkar inte vara några problem. Jag har förresten fått ett jobb redan, på deltid visserligen, men det är bättre än ingenting. Det är på en spansk tapasrestaurant som förvånansvärt nog heter La Sangría. Jag var på arbetsintervju igår och trots att den var på spanska kände jag mig inte alls obekväm. Det är märkligt att känslan till mitt modersmål har förändrats så mycket. Svenskan får mig att känna mig blottad och osäker på något sätt. Det borde vara tvärt om. Fan. Jag vill iväg igen. Jag saknar salsa och Cuba Libre. MEN (OJO!) nu är jag i Oslo och här ska jag leva och lattja utan att se varken framåt eller bakåt. Jag hoppas att den här staden vill mig väl och att Catrine trots allt inte la märke till min svettiga nuna och mina floppande skor (och svar).

Att lämna Langesund har visat sig vara det bästa beslutet jag har tagit på länge.

Tack (!):
Stefan
Bilskollärarn
Trevor
- och Wolfmother

2008 in my ass!

Om det nya året inleds illa fortsätter det uppenbarligen i misär...

All skit som har lagts på lager i mitt liv sedan årsskiftet har nu toppats med en restskatt från Norge på 9000! Hur är det möjligt? Har jag förolämpat mitt öde, lekt med högre makter eller fått dålig karma? Hur FAN kan jag bli skyldig norska staten 9000 spänn när jag laglydigt har betalat 30% i skatt hela förra året? Menar dom att jag ska le vänligt och gladeligen betala när varken den norska sjukvården eller min framtida pension över huvud taget är befintlig? Den enda lösningen på det här byråkratiska eländet verkar vara att jobba svart. Man ska tydligen inte följa lagen för att få något stöd i den här världen. I morgon ska jag gå till skattekontoret och skälla ut dom jävlarna. Jag kommer troligen bli upprörd och förbannad så det är nog bäst att jag klär mig i tvångströja för de anställdas säkerhet.


Jag kunde inte heller undgå Luis' smickrande kallingar...

Una hoja de otoño

Mañana entro otro capitulo de mi vida. Quizas sea bien conocido, quizas no. Pero de nuevo voy a tratar de crear algo propio. De repente estare tirada en el destino de la gente, tirada como el resto del mundo, asi solita y rodeada en el mismo tiempo. De verdad ahora mismo no tengo energia, ni ganas de crear algo, pero por lo menos tratare de dejar el modelo mio para poder seguir adelante. Lo dejare en la tierra y espero que vaya con el viento como una hoja de otoño y que se encuentre con su destino. Necesito viento favorable para que el capitulo nuevo me parezca desconocido. Esta vez no quiero pasar el tiempo como si fuera una pelicula en blanco y negro de las cincuentas. Quiero verlo pasar mucho mas lento aunque quisiera que venga el otoño asi rapido. No quiero, ni puedo jamas, olvidar de vivir.

04:17

Esta noche dejo el pensamiento al amanecer. Respiro aire de colillas pero esta vez sin angustia. Es una madrugada nueva aunque el aire feo. Esta noche dejo el pensamiento al cielo. El modelo seguramente se vaya con el.

04:01

Det är när man tror att saker och ting börjar falla på sin plats, och när man samtidigt känner att allt man byggt upp förintas, det är då man kommer nånstans - så länge man stannar hos sig själv.

Underbara maj inleder det nya året

Det här året började med ett elakt gräl på självaste nyårsnatten. Januari fortlöpte i motgångarnas tecken och månaderna därefter bearbetades med vilsen ignorans. Maj har dock visat sig vara förändringarnas månad: SAKER OCH TING BÖRJAR ÄNTLIGEN FALLA PÅ SIN PLATS! Det har varit en lång strävan bland konflikter, taskiga händelser och vilseledande tankar - en fantastiskt otursförföljd tid helt enkelt. Det är egentligen ganska komiskt hur incidenterna en efter en har lagts på lager. Hade jag varit huvudrollsinnehavaren i en ny filmsatsning hade premiären utan tvekan slutat i katastrof med en blodig, whiskyluktande Mikael Persbrandt på röda mattan: The Real life (Våra bästa år möter Armageddon)! Men det blev aldrig någon premiär, ingen full Mikael Persbrandt och plötsligt försvann manuset. Jag kan inte förklara hur det gick till men hur ofta kan man egentligen förklara hur nycklar, böcker eller kläder poff! bara försvinner?
Ärlighet förändrar människor, sanningen kommer alltid när den är redo och nyårsafton bytte datum idag.

Un almuerzo con mi abuelo

Una sopa hecho con tiempo y cariño.
Un poco de pan.

Palabras de su boca temblorosa
sobre la vida cotidiana.
Miradas de sus ojos mojados
sobre el sentamiento.
Una taza de cafe...
Fotografias de mi abuela
con cuentos del pasado.
Otra taza de cafe...

Una sopa hecho con tiempo y cariño.
Un poco de pan.

El mejor almuerzo.

Mind the gap?

He pensado que se mucho, o por lo menos bastante del mundo pero en realidad no se nada. He pensado que se algo de la vida pero no se mucho. He pensado que soy una persona abierta pero no dirigo mi atencion a nada. Si hubiera estado mas interesada, me habria interesado mas antes. Por que sigo perseguiendo?
Comprendo que este blog - en cual sigo escribiendo - solo trata de mi mismo. Pienso que me preocupo por lo que pasa afuera de mi burbuja, pero en realidad no me importa. Mañana cumplo mis 22 años y todavia soy la egoista que siempre he sido. Que paso con la familia, con los amigos, o con la gente durante el viaje conocida? Que paso con los demas? Sentirse feliz, enamorarse, discutir o ayudar a alguien, era todo falso? Que paso con los otros, los que queremos, los que amamos - y los que odiamos? Donde se fue el verdadero amor? Donde esta la preocupacion?
Siempre he sido una persona soñadora. He creido en el amor, en el pensamiento y en la fuerza de la gente - por cual motivo? Podemos soñar de la vida y seguir viviendo? Podemos soñar de la realidad? Mind the gap, ok. But does the gap really exist?

Llaves del pasado

Mi diario se termino y tire mis llaves al suelo.

Hay sol

El verano viene a Escandinavia y el calor del sol me esta sorprendiendo con una nueva epoca. En el espejo veo una extraña ignorando sus pecas con ojos adultos y serios. La extraña me pregunta las preguntas a cuales las respuestas seguramente veniran con el calor.

Espero que esa epoca lleve viento favorable. Espero que el tiempo siga fuerte como haya seguido durante mi vida. Espero que el amor se quede y que me quede con el amor. Alli estoy, mirando una extraña con pecas nuevas. Afuera la primavera se va en nuestro mundo escandinavo.